Återigen sitter jag och läser tidningen.
Först mer kravaller runt om i Stockholms förorter.
En brandman som själv skrivit en otroligt rörande text på facebook som delats av flera hundra under de få timmar den legat ute.
Fler likdelar som man nu hoppas på inte tillhör den 20-åriga kvinna som varit försvunnen sedan 4 maj.
En militär i england brutalt styckmördad av två stycken inte helt friska män.
Så där sitter man med gråten i halsen av allt elände, hur hemska folk är mot varandra och på måfå klickar in sig på en text om tromben i Usa.
Jag börjar stöläsa och får återigen tårar i ögonen, jag tror faktiskt det rinner en liten droppe ner för min kind, fast denna gång inte pågrund av hur onda människor är, tvärt om faktiskt.
Tornadon har tagit ett flertal liv, varav många barn. Det gör ont i hjärtat att läsa om någonting sånt här, naturen som skördar liv. Men det som händer när en sån här sak som med tornadon eller tsunamin i thailand är att folk efteråt hjälps människor åt. Precis som den stora flock vi faktiskt är och alltid borde vara. Alla strävar efter att hjälpa varandra och stötta sina medmänniskor. Det spelar ingen roll om dom känner varandra eller inte, för de har alla förlorat någonting av värde.
Hur skulle Sverige reagera om vi gick igenom en naturkatastof, skulle ungdomarna fortsätta tända eld på bilar, skulle folk styckmörda varandra eller skulle även dessa människor som inte verkar ha vett i huvudet faktiskt ta sina medmänniskor i sina armar?
Jag är djupt fachinerad av människan, hennes sätt att tolka situtaioner. Varför mördar folk de älskar eller inte känner?
För trots att detta existerar i vår trasiga värld finns det människor att älska, medmänniskor som naivt fortsätter tro på att folk innerst inne är vänliga och fredliga.
Gör jag?
Jag vill så gärna, men jag har nog lyckats utveckla en misstänksamhet och paranoia när det kommer till människor. Jag litar aldrig på någon till hundra procent, jag tror alltid att det finns en liten del i varje människa som vill skada mig om de får chansen. Att leva med mig är definitivt ett helvete pågrund av mina tillits problem, jag vet det. Men många gånger är även jag naiv och blåögd. Dessa gånger har tyvärr slutat emot mig, vilket byggt upp ännu ett lager att ta sig igenom.
Men jag har ett par tillfällen i mitt liv som jag dyrt och heligt håller fast vid och önskar att alla människor även har den delen. Den delen som bryr sig om andra.
Det ena var när jag var 15. Jag hade bråkat med mamma och var påväg hem till min pappa. På tunnelbanan mellan Fridhemsplan och Alvik satt jag och grät.
(På den tiden var jag svartrockare, med Marilyn Manson sminking och långa dreads.)
Men när jag sitter där på tunnelbanan med huvudet i händerna ser jag en liten hand som håller en näsduk emot mig. En liten tant sitter mitt emot mig och ser oroligt på mig. Jag vet fortfarande inte idag om hon var rädd för mig pga hur jag såg ut eller om hon var orolig för jag satt där och bröt ihop. Men i handen höll hon fram ett bevis på medmänsklighet, den lilla vita servetten som jag tog emot med ett litet "tack" och ett leende. Hon sa ingenting tillbaka men ett litet leende syntes i hennes mungipa.
Jag har aldrig slutat tänka på denna lilla tant, som var så pass modig (på så många olika stadier) att hon gav mig en liten tröst, ett litet sätt att säga "du är inte ensam".
Den andra var för ca 4 år sedan. Jag satt i bilen påväg mot skärholmen centrum för att möta upp en kompis när plötsligt allting började svartna för ögonen. Det kändes som någon kört en kniv i magen på mig och jag behövde komma av vägen för antagligen skulle jag svimma.
Jag körde av på första bästa avfart, backade in i en ek och stängde av motorn. Med min sista lilla kraft öppnade jag förar dörren för att få in luft i bilen innan jag la mig i fosterställning i förar sätet.
Där låg jag helt ensam, medans det svartnade framför ögonen och det enda jag kunde tänka var "kan inte ringa ambulans. dom kommer ta min bil". Nej, jag hade inte tagit droger och jag hade heller inte druckigt. Det var en helt vanlig vardag men någonting höll på att brista i min mage.
Så jag ligger där och försöker kvickna till för att ta mig där ifrån. Jag hör en motorcyckel som kommer närmare och hoppas bara att det inte är någon som vill ta min bil. Jag hör någon som försikitgt säger "hallå". Jag ser upp i två stora vänliga blåa ögon, det är en man i ca 30 års åldern.
När han ser att han får kontakt med mig fortsätter han lika vänligt
"Hur är det? är du okej?" Jag drar mig försiktigt upp i stolen, kall svettig, jag kan focusera tillräckligt men antagligen inte riktigt för mannen ser otrolig ut.
"Ja, absolut. Jag är okej" försöker jag. Då ser jag en liten kille i 7-8 års åldern som sitter bak på motorcykeln. Jag vill bara ställa mig upp och berätta att jag har otroligt ont i magen och att jag nog behöver en ambulans. Men den lilla pojken som antagligen redan nu är rädd för mig får mig att faktiskt dra mig upp i sittande ställning i bilen.
"Behöver du hjälp?" frågar mannen igen.
Men jag skakar på huvudet med ett leende.
"Det är lugnt, det blev nog för varmt i bilen".
Han ser på mig en stund till innan han nickar och drar runt motorcykeln och åker iväg.
Jag lyckades få hem bilen till mamma efter några timmar men den här mannen har heller aldrig riktigt släppt mitt medvetande.
Jag körde min ganska skabbiga BMW bara ett stenkast ifrån SKHLM och antagligen såg jag ut som en knarkare med min glittrigt svettiga panna.
Men han stannade, han frågade om jag behövde hjälp, med sin lilla son bakom sig som om jag varit någon han kände.
Såklart jag önskade i efterhand att jag kunnat tacka dessa två människor för att de gett mig en ljusare syn på verkligheten och säga tack för sin medkänsla.
Men jag undrar verkligen varför så många ser bort, varför ser jag bort? varför hjälper jag inte alla människor jag ser, varför dömmer jag varenda människa som säger hej till mig på krogen?
Vad i vårt samhälle, uppfostran och liv har gjort att jag är på min vakt hela tiden?
Jag som analyserar och sen analyserar mina analyser är ganska säker på att mitt problem är att jag gång på gång gjort fel val när det kommer till människorna i mitt liv. Då många i slutändan inte varit så bra för mig, någonting jag insett efter jag redan litat på dom. Men har alla blivit svikna av de människor dom litade på? eller är det så att vi som individer föder osäkerhet och rädsla till alla runt omkring oss? Jag tror ingen egentligen har ett bra svar på varför?
Men jag står fast vid en sak;
Om alla kan försöka vara medmänniskor, ge folk i rusningtrafiken ett litet leende och vara varmare utåt kanske vi tillslut kan stå enade igen. Då kanske ingen någonsin känner sig utanför samhället, för samhället innehåller inte bara de som arbetar och networkar där. Ellerhur?
För alla er som är som mig, gör allt detta och ge människor i nöd en hjälpande hand men om ni inte vill kasta er ut i naviditetens land, ha ett överfallslarm och 112 på kortkommando i fickan.
Johanna
2013-05-23
