Idag på pendeltåget fick jag plötsligt ett ryck och satte igång Goo goo dolls senaste album "Something for the rest of us".
Telefonen är på repeat (som vanligt) och låten "sweetest lie" hörs i hörlurarna.
Jag har alltid tyckt om den låten, den verkar gå i dur, men texten är moll.
Men är den verkligen det?
För den handlar generellt om att han lever i en vacker lögn. Ett liv som han verkar lycklig över fast han vet att det är falskt.
Så varför vill man egentligen veta sanningen om det finns risk att den förstör hela ens värld?
Hade det inte varit bättre om jag inte läst det där sms'et speciellt när jag redan bestämt mig för att avsluta den relationen? För trots att jag fick reda på otroheten fick jag nu ännu en törn i mitt självförtroende.
Jag har alltid tyckt att tala sanning är det absolut viktigaste av allt i världen, och jag tycker samma sak nu när det kommer till mina närmsta. Men de som är lite längre bort? eller de man ändå tänkt lämna?
Måste man verkligen ha sanningen?
Jag är inte helt säker längre. Kanske hade jag inte fått kalla kårar av att låna folks mobiler och kanske hade jag inte avskytt facebook så mycket om jag aldrig fått reda på att mitt ex var otrogen mot mig.
Jag tror inte jag vill veta varför min bästa vän nu också har försvunnit, jag vet att hon lever men jag vet inte vem hon är längre. För vi hörs aldrig och någonting måste väl ha brusit för att man plötsligt slutar höra av sig? Men jag vill nog inte veta, jag vill minnas henne som min bästa vän för sanningen skulle nog bara ta en del av mig med sig.
Många gånger känns som om vänner/kärlekar bara berättar dessa saker för att kunna köra en kniv i ryggen på en, för det gör ont att få hela sin verklighetsbild uppskruvad att ett litet ord.
Så måste man verkligen alltid berätta allt?
Johanna
2013-05-24
fredag 24 maj 2013
torsdag 23 maj 2013
Varför kan inte alla?
Återigen sitter jag och läser tidningen.
Först mer kravaller runt om i Stockholms förorter.
En brandman som själv skrivit en otroligt rörande text på facebook som delats av flera hundra under de få timmar den legat ute.
Fler likdelar som man nu hoppas på inte tillhör den 20-åriga kvinna som varit försvunnen sedan 4 maj.
En militär i england brutalt styckmördad av två stycken inte helt friska män.
Så där sitter man med gråten i halsen av allt elände, hur hemska folk är mot varandra och på måfå klickar in sig på en text om tromben i Usa.
Jag börjar stöläsa och får återigen tårar i ögonen, jag tror faktiskt det rinner en liten droppe ner för min kind, fast denna gång inte pågrund av hur onda människor är, tvärt om faktiskt.
Tornadon har tagit ett flertal liv, varav många barn. Det gör ont i hjärtat att läsa om någonting sånt här, naturen som skördar liv. Men det som händer när en sån här sak som med tornadon eller tsunamin i thailand är att folk efteråt hjälps människor åt. Precis som den stora flock vi faktiskt är och alltid borde vara. Alla strävar efter att hjälpa varandra och stötta sina medmänniskor. Det spelar ingen roll om dom känner varandra eller inte, för de har alla förlorat någonting av värde.
Hur skulle Sverige reagera om vi gick igenom en naturkatastof, skulle ungdomarna fortsätta tända eld på bilar, skulle folk styckmörda varandra eller skulle även dessa människor som inte verkar ha vett i huvudet faktiskt ta sina medmänniskor i sina armar?
Jag är djupt fachinerad av människan, hennes sätt att tolka situtaioner. Varför mördar folk de älskar eller inte känner?
För trots att detta existerar i vår trasiga värld finns det människor att älska, medmänniskor som naivt fortsätter tro på att folk innerst inne är vänliga och fredliga.
Gör jag?
Jag vill så gärna, men jag har nog lyckats utveckla en misstänksamhet och paranoia när det kommer till människor. Jag litar aldrig på någon till hundra procent, jag tror alltid att det finns en liten del i varje människa som vill skada mig om de får chansen. Att leva med mig är definitivt ett helvete pågrund av mina tillits problem, jag vet det. Men många gånger är även jag naiv och blåögd. Dessa gånger har tyvärr slutat emot mig, vilket byggt upp ännu ett lager att ta sig igenom.
Men jag har ett par tillfällen i mitt liv som jag dyrt och heligt håller fast vid och önskar att alla människor även har den delen. Den delen som bryr sig om andra.
Det ena var när jag var 15. Jag hade bråkat med mamma och var påväg hem till min pappa. På tunnelbanan mellan Fridhemsplan och Alvik satt jag och grät.
(På den tiden var jag svartrockare, med Marilyn Manson sminking och långa dreads.)
Men när jag sitter där på tunnelbanan med huvudet i händerna ser jag en liten hand som håller en näsduk emot mig. En liten tant sitter mitt emot mig och ser oroligt på mig. Jag vet fortfarande inte idag om hon var rädd för mig pga hur jag såg ut eller om hon var orolig för jag satt där och bröt ihop. Men i handen höll hon fram ett bevis på medmänsklighet, den lilla vita servetten som jag tog emot med ett litet "tack" och ett leende. Hon sa ingenting tillbaka men ett litet leende syntes i hennes mungipa.
Jag har aldrig slutat tänka på denna lilla tant, som var så pass modig (på så många olika stadier) att hon gav mig en liten tröst, ett litet sätt att säga "du är inte ensam".
Den andra var för ca 4 år sedan. Jag satt i bilen påväg mot skärholmen centrum för att möta upp en kompis när plötsligt allting började svartna för ögonen. Det kändes som någon kört en kniv i magen på mig och jag behövde komma av vägen för antagligen skulle jag svimma.
Jag körde av på första bästa avfart, backade in i en ek och stängde av motorn. Med min sista lilla kraft öppnade jag förar dörren för att få in luft i bilen innan jag la mig i fosterställning i förar sätet.
Där låg jag helt ensam, medans det svartnade framför ögonen och det enda jag kunde tänka var "kan inte ringa ambulans. dom kommer ta min bil". Nej, jag hade inte tagit droger och jag hade heller inte druckigt. Det var en helt vanlig vardag men någonting höll på att brista i min mage.
Så jag ligger där och försöker kvickna till för att ta mig där ifrån. Jag hör en motorcyckel som kommer närmare och hoppas bara att det inte är någon som vill ta min bil. Jag hör någon som försikitgt säger "hallå". Jag ser upp i två stora vänliga blåa ögon, det är en man i ca 30 års åldern.
När han ser att han får kontakt med mig fortsätter han lika vänligt
"Hur är det? är du okej?" Jag drar mig försiktigt upp i stolen, kall svettig, jag kan focusera tillräckligt men antagligen inte riktigt för mannen ser otrolig ut.
"Ja, absolut. Jag är okej" försöker jag. Då ser jag en liten kille i 7-8 års åldern som sitter bak på motorcykeln. Jag vill bara ställa mig upp och berätta att jag har otroligt ont i magen och att jag nog behöver en ambulans. Men den lilla pojken som antagligen redan nu är rädd för mig får mig att faktiskt dra mig upp i sittande ställning i bilen.
"Behöver du hjälp?" frågar mannen igen.
Men jag skakar på huvudet med ett leende.
"Det är lugnt, det blev nog för varmt i bilen".
Han ser på mig en stund till innan han nickar och drar runt motorcykeln och åker iväg.
Jag lyckades få hem bilen till mamma efter några timmar men den här mannen har heller aldrig riktigt släppt mitt medvetande.
Jag körde min ganska skabbiga BMW bara ett stenkast ifrån SKHLM och antagligen såg jag ut som en knarkare med min glittrigt svettiga panna.
Men han stannade, han frågade om jag behövde hjälp, med sin lilla son bakom sig som om jag varit någon han kände.
Såklart jag önskade i efterhand att jag kunnat tacka dessa två människor för att de gett mig en ljusare syn på verkligheten och säga tack för sin medkänsla.
Men jag undrar verkligen varför så många ser bort, varför ser jag bort? varför hjälper jag inte alla människor jag ser, varför dömmer jag varenda människa som säger hej till mig på krogen?
Vad i vårt samhälle, uppfostran och liv har gjort att jag är på min vakt hela tiden?
Jag som analyserar och sen analyserar mina analyser är ganska säker på att mitt problem är att jag gång på gång gjort fel val när det kommer till människorna i mitt liv. Då många i slutändan inte varit så bra för mig, någonting jag insett efter jag redan litat på dom. Men har alla blivit svikna av de människor dom litade på? eller är det så att vi som individer föder osäkerhet och rädsla till alla runt omkring oss? Jag tror ingen egentligen har ett bra svar på varför?
Men jag står fast vid en sak;
Om alla kan försöka vara medmänniskor, ge folk i rusningtrafiken ett litet leende och vara varmare utåt kanske vi tillslut kan stå enade igen. Då kanske ingen någonsin känner sig utanför samhället, för samhället innehåller inte bara de som arbetar och networkar där. Ellerhur?
För alla er som är som mig, gör allt detta och ge människor i nöd en hjälpande hand men om ni inte vill kasta er ut i naviditetens land, ha ett överfallslarm och 112 på kortkommando i fickan.
Johanna
2013-05-23
Först mer kravaller runt om i Stockholms förorter.
En brandman som själv skrivit en otroligt rörande text på facebook som delats av flera hundra under de få timmar den legat ute.
Fler likdelar som man nu hoppas på inte tillhör den 20-åriga kvinna som varit försvunnen sedan 4 maj.
En militär i england brutalt styckmördad av två stycken inte helt friska män.
Så där sitter man med gråten i halsen av allt elände, hur hemska folk är mot varandra och på måfå klickar in sig på en text om tromben i Usa.
Jag börjar stöläsa och får återigen tårar i ögonen, jag tror faktiskt det rinner en liten droppe ner för min kind, fast denna gång inte pågrund av hur onda människor är, tvärt om faktiskt.
Tornadon har tagit ett flertal liv, varav många barn. Det gör ont i hjärtat att läsa om någonting sånt här, naturen som skördar liv. Men det som händer när en sån här sak som med tornadon eller tsunamin i thailand är att folk efteråt hjälps människor åt. Precis som den stora flock vi faktiskt är och alltid borde vara. Alla strävar efter att hjälpa varandra och stötta sina medmänniskor. Det spelar ingen roll om dom känner varandra eller inte, för de har alla förlorat någonting av värde.
Hur skulle Sverige reagera om vi gick igenom en naturkatastof, skulle ungdomarna fortsätta tända eld på bilar, skulle folk styckmörda varandra eller skulle även dessa människor som inte verkar ha vett i huvudet faktiskt ta sina medmänniskor i sina armar?
Jag är djupt fachinerad av människan, hennes sätt att tolka situtaioner. Varför mördar folk de älskar eller inte känner?
För trots att detta existerar i vår trasiga värld finns det människor att älska, medmänniskor som naivt fortsätter tro på att folk innerst inne är vänliga och fredliga.
Gör jag?
Jag vill så gärna, men jag har nog lyckats utveckla en misstänksamhet och paranoia när det kommer till människor. Jag litar aldrig på någon till hundra procent, jag tror alltid att det finns en liten del i varje människa som vill skada mig om de får chansen. Att leva med mig är definitivt ett helvete pågrund av mina tillits problem, jag vet det. Men många gånger är även jag naiv och blåögd. Dessa gånger har tyvärr slutat emot mig, vilket byggt upp ännu ett lager att ta sig igenom.
Men jag har ett par tillfällen i mitt liv som jag dyrt och heligt håller fast vid och önskar att alla människor även har den delen. Den delen som bryr sig om andra.
Det ena var när jag var 15. Jag hade bråkat med mamma och var påväg hem till min pappa. På tunnelbanan mellan Fridhemsplan och Alvik satt jag och grät.
(På den tiden var jag svartrockare, med Marilyn Manson sminking och långa dreads.)
Men när jag sitter där på tunnelbanan med huvudet i händerna ser jag en liten hand som håller en näsduk emot mig. En liten tant sitter mitt emot mig och ser oroligt på mig. Jag vet fortfarande inte idag om hon var rädd för mig pga hur jag såg ut eller om hon var orolig för jag satt där och bröt ihop. Men i handen höll hon fram ett bevis på medmänsklighet, den lilla vita servetten som jag tog emot med ett litet "tack" och ett leende. Hon sa ingenting tillbaka men ett litet leende syntes i hennes mungipa.
Jag har aldrig slutat tänka på denna lilla tant, som var så pass modig (på så många olika stadier) att hon gav mig en liten tröst, ett litet sätt att säga "du är inte ensam".
Den andra var för ca 4 år sedan. Jag satt i bilen påväg mot skärholmen centrum för att möta upp en kompis när plötsligt allting började svartna för ögonen. Det kändes som någon kört en kniv i magen på mig och jag behövde komma av vägen för antagligen skulle jag svimma.
Jag körde av på första bästa avfart, backade in i en ek och stängde av motorn. Med min sista lilla kraft öppnade jag förar dörren för att få in luft i bilen innan jag la mig i fosterställning i förar sätet.
Där låg jag helt ensam, medans det svartnade framför ögonen och det enda jag kunde tänka var "kan inte ringa ambulans. dom kommer ta min bil". Nej, jag hade inte tagit droger och jag hade heller inte druckigt. Det var en helt vanlig vardag men någonting höll på att brista i min mage.
Så jag ligger där och försöker kvickna till för att ta mig där ifrån. Jag hör en motorcyckel som kommer närmare och hoppas bara att det inte är någon som vill ta min bil. Jag hör någon som försikitgt säger "hallå". Jag ser upp i två stora vänliga blåa ögon, det är en man i ca 30 års åldern.
När han ser att han får kontakt med mig fortsätter han lika vänligt
"Hur är det? är du okej?" Jag drar mig försiktigt upp i stolen, kall svettig, jag kan focusera tillräckligt men antagligen inte riktigt för mannen ser otrolig ut.
"Ja, absolut. Jag är okej" försöker jag. Då ser jag en liten kille i 7-8 års åldern som sitter bak på motorcykeln. Jag vill bara ställa mig upp och berätta att jag har otroligt ont i magen och att jag nog behöver en ambulans. Men den lilla pojken som antagligen redan nu är rädd för mig får mig att faktiskt dra mig upp i sittande ställning i bilen.
"Behöver du hjälp?" frågar mannen igen.
Men jag skakar på huvudet med ett leende.
"Det är lugnt, det blev nog för varmt i bilen".
Han ser på mig en stund till innan han nickar och drar runt motorcykeln och åker iväg.
Jag lyckades få hem bilen till mamma efter några timmar men den här mannen har heller aldrig riktigt släppt mitt medvetande.
Jag körde min ganska skabbiga BMW bara ett stenkast ifrån SKHLM och antagligen såg jag ut som en knarkare med min glittrigt svettiga panna.
Men han stannade, han frågade om jag behövde hjälp, med sin lilla son bakom sig som om jag varit någon han kände.
Såklart jag önskade i efterhand att jag kunnat tacka dessa två människor för att de gett mig en ljusare syn på verkligheten och säga tack för sin medkänsla.
Men jag undrar verkligen varför så många ser bort, varför ser jag bort? varför hjälper jag inte alla människor jag ser, varför dömmer jag varenda människa som säger hej till mig på krogen?
Vad i vårt samhälle, uppfostran och liv har gjort att jag är på min vakt hela tiden?
Jag som analyserar och sen analyserar mina analyser är ganska säker på att mitt problem är att jag gång på gång gjort fel val när det kommer till människorna i mitt liv. Då många i slutändan inte varit så bra för mig, någonting jag insett efter jag redan litat på dom. Men har alla blivit svikna av de människor dom litade på? eller är det så att vi som individer föder osäkerhet och rädsla till alla runt omkring oss? Jag tror ingen egentligen har ett bra svar på varför?
Men jag står fast vid en sak;
Om alla kan försöka vara medmänniskor, ge folk i rusningtrafiken ett litet leende och vara varmare utåt kanske vi tillslut kan stå enade igen. Då kanske ingen någonsin känner sig utanför samhället, för samhället innehåller inte bara de som arbetar och networkar där. Ellerhur?
För alla er som är som mig, gör allt detta och ge människor i nöd en hjälpande hand men om ni inte vill kasta er ut i naviditetens land, ha ett överfallslarm och 112 på kortkommando i fickan.
Johanna
2013-05-23
onsdag 22 maj 2013
Proviserad?
Jag har i ett par dagar nu suttit och läst Aftonbladet.
och jag har dessutom insett att det jag hunnit gå igenom i livet är tydligen några av dom vanligaste problemen i vårt samhälle.
Jag reagerar som alla andra på upploppen i Stockholm men framförallt på alla dessa dåliga ursäkter.
Det fick mig att fundera, vi människor älskar verkligen älskar att skylla ifrån oss när någonting inte går som det ska.
För er som inte läst tidningen, åkt lokaltrafik eller sett på nyheterna på ett par dagar kanske helt missat detta upplopp som hunnit eskalera de senaste dagarna.
Det började natten till måndagen med att ett 30 tal maskerade ungdomar tände eld på bilar och vandaliserade Husby. När polisen ankom till platsen bestämde sig ungdomarna för att ingenting skulle räddas och började i sin tur kasta gatsten på poliserna.
Dagen efter skylldes allt på poliserna;
En man i 70 års åldern hade för ett par veckor sedan blivit ihjälskjuten av polis i Husby. Vissa anser att polisen använde övervåld och borde ställas inför rätta pga mord. (bakgrunds fakta: Mannen hade stått på sin balkong med ett långt vasst föremål och hotat polisen. Mannen attakerade polisen och skottavfyrades som i sin tur dödade mannen)
I tisdags fortsatte denna skadegörelse och våld mot tjänstemän. Men började utöka till andra förorter runt om i Stockholm. I tisdags började mer och mer av skulden läggas på högerns politik och samhället i sig.
Idag loggar jag in på SL och ser de stora förseningar på diverse linjer som går ut till dessa förorter och inser att de har blivit ändå värre.
I skrivande stund har de flyttat sig närmare mig men även i närorter till Stockholm som Uppsala.
Vad skyller folk på idag?
Dom fortsätter hålla fast vid sin dåliga syn på samhället och den enskilda händelsen av en död psykiskt sjuk man.
Jag läste dessutom att de tänt eld på en förskola i Skärholmen. Hur tänker man när man tänder eld på sitt eget hem? Sin väns bil? och ens syskons skola?
Jag ser bara en sak att skylla på, Den fruktansvärda inställningen till livet i sig.
Jag har själv levt i missär, när jag under 9 månaders tid sökte jobb, blev nekad, blev kränkt av myndigheterna (ja, svenska är mitt modersmål och jag har ett scandiaviskt utseende. Allt handlar inte om rasism.). Jag hade precis börjat ta mig ur år och år av självskadebeteende och fick jag någon särhjälp för min dåliga självkänsla eller mitt svaga psyke?
Nej, min familj hjälpte mig så gott dom kunde. Men även min mammas ekonomi höll på att brista när hon inte bara skulle ta hand om sig själv utan sin fyllt kapabla 19-20 åring.
Jag gick ned mig rejält, utanförskap och den totala meningslösheten med livet höll på att kväva mig.
Men gick jag ut och tände eld på min bästa väns nya BMW? eller vadaliserade mina systerbarns skolor? Nej, jag tog mig i kragen och tillslut fick jag ströjobb här och där.
"Är man positiv som fan, så går allting bra" som Uggla och min bästa vän alltid brukar säga.
Med den inställningen tänder man inte eld på saker.
Därför tror jag tyvärr inte detta har någonting att göra med den pågående politiken. Jag tror inte heller det har någonting att göra med den döde mannen. För jag vet hur många gånger jag själv övervägt att gå ut och hugga av lemmar på dömda våldtäcksmän. Men det har jag inte gjort.
Jag tror heller inte att polisen gör fel heller.
Nu måste jag tyvärr låta som en gammal tant, men jag tror det handlar om mediernas inflytande på världen.
I flera år har det pågått krig i flera närliggande länder, från dessa länder kommer mycket människor till oss om hjälp och någonstans att leva säkert. Dessa människor har genomgått otroliga trauman och mår antagligen inte speciellt bra. Vi behöver hjälpa dessa att komma in i samhället, lära sig svenska, lära sig lagar och regler. För försök växa upp i en miljö av krig och föstörelse och sen komma till ett land man inte förstår och ändå hamna med människor som varit i samma situation. Det är klart att allt blir fel.
Sen går program som "cops" med den amerikanska polisstyrkan i fokus. Våra poliser är inte som deras, vi som växt upp här vet det. Men dom som endast matas med hämska tvbilder från deras krigsdrabbade länder och de amerikanska programmen får nog en ganska skev verklighetsbild.
Jag älskar vår polis, dom är helt otroliga. Jag vet inte hur många gånger jag stått på tunnelbanan, mitt i natten och varit tillräckligt dragen för att inte helt stå på benen men ändå varit orolig pga av gänget killar som sitter och är berusade. Jag har då flyttat närmare polisen och utbytt några artighetsfraser, de har uppfattat min oro och sedan låtit mig stå där och svaja lätt.
En gång var jag så lycklig över att se två väktare att jag gick fram till en av dom kramade om honom och sa
"Ni har säkert hört det här hundra gånger, men ni gör ett jätte bra jobb" Han tittade chokerat på mig och sa
"Nej, det hör vi inte speciellt ofta. Men tack" Jag stod kvar en stund och pratade med dessa två underbara väktare tills alla läskiga människor passerat.
Jag tackar alltid dessa människor (dvs väktare, poliser och ordningsvakter) för deras otroliga jobb. Jag kunde heller inte förstå hur dessa människor kunde fortsätta åka ut till Husby efter den hemska komentaren "här kommer nästa polismord ske"
Sånt ska man inte behöva oroa sig för när man går till jobbet. Man ska inte känna att ens liv står på spel, och då säger antaligen vissa "ja, men poliser har valt det arbetet".
Fast det har dom ju egentligen inte, i Sverige händer inte speciellt mycket sånna här saker. Det är lugnare än i andra länder och det var det dom skrev upp sig på. Att vara poliser i Sverige.
För sånna här tillfällen borde man skicka ut militären för de är tränade på dessa typer av "inbördeskrig".
Och ja, curlade. Herregud va curlade ungdomarna är idag (där ibland mig själv). Jag fick min arbetsmoral efter mina 9 månader som arbetslös, och mina ytterligare 4 månader. Men där vägrade jag sitta kvar, jag reste utomlands och studerade med hjälp av medel från CSN som vi alla är berättigade. (dvs man behöver inte vara rik för att göra någonting med sitt liv)
Så har ni svårt att få jobb? Skriv upp er på några kurser på Universitetet/högskolan och vips där försvann utanförskapet och jobben kommer lättare när man visar att man vägrar sitta still och hoppas på att någon gör allting åt en.
Nu sitter jag här, som konsult, med en usel lön och vet inte om jag kommer behöva gå i morgon. MEN jag kan betala räkningarna, jag har förtillfället en underbar chef vid min sida och om jag blir arbetslös i morgon så vet jag iallafall vad jag inte tänker göra.
Bränna bilar och förstöra landets ekonomi ändå mer pga vandalism. Som istället kunde gått åt att finansiera folk som försöker.
Johanna 2013-05-22
och jag har dessutom insett att det jag hunnit gå igenom i livet är tydligen några av dom vanligaste problemen i vårt samhälle.
Jag reagerar som alla andra på upploppen i Stockholm men framförallt på alla dessa dåliga ursäkter.
Det fick mig att fundera, vi människor älskar verkligen älskar att skylla ifrån oss när någonting inte går som det ska.
För er som inte läst tidningen, åkt lokaltrafik eller sett på nyheterna på ett par dagar kanske helt missat detta upplopp som hunnit eskalera de senaste dagarna.
Det började natten till måndagen med att ett 30 tal maskerade ungdomar tände eld på bilar och vandaliserade Husby. När polisen ankom till platsen bestämde sig ungdomarna för att ingenting skulle räddas och började i sin tur kasta gatsten på poliserna.
Dagen efter skylldes allt på poliserna;
En man i 70 års åldern hade för ett par veckor sedan blivit ihjälskjuten av polis i Husby. Vissa anser att polisen använde övervåld och borde ställas inför rätta pga mord. (bakgrunds fakta: Mannen hade stått på sin balkong med ett långt vasst föremål och hotat polisen. Mannen attakerade polisen och skottavfyrades som i sin tur dödade mannen)
I tisdags fortsatte denna skadegörelse och våld mot tjänstemän. Men började utöka till andra förorter runt om i Stockholm. I tisdags började mer och mer av skulden läggas på högerns politik och samhället i sig.
Idag loggar jag in på SL och ser de stora förseningar på diverse linjer som går ut till dessa förorter och inser att de har blivit ändå värre.
I skrivande stund har de flyttat sig närmare mig men även i närorter till Stockholm som Uppsala.
Vad skyller folk på idag?
Dom fortsätter hålla fast vid sin dåliga syn på samhället och den enskilda händelsen av en död psykiskt sjuk man.
Jag läste dessutom att de tänt eld på en förskola i Skärholmen. Hur tänker man när man tänder eld på sitt eget hem? Sin väns bil? och ens syskons skola?
Jag ser bara en sak att skylla på, Den fruktansvärda inställningen till livet i sig.
Jag har själv levt i missär, när jag under 9 månaders tid sökte jobb, blev nekad, blev kränkt av myndigheterna (ja, svenska är mitt modersmål och jag har ett scandiaviskt utseende. Allt handlar inte om rasism.). Jag hade precis börjat ta mig ur år och år av självskadebeteende och fick jag någon särhjälp för min dåliga självkänsla eller mitt svaga psyke?
Nej, min familj hjälpte mig så gott dom kunde. Men även min mammas ekonomi höll på att brista när hon inte bara skulle ta hand om sig själv utan sin fyllt kapabla 19-20 åring.
Jag gick ned mig rejält, utanförskap och den totala meningslösheten med livet höll på att kväva mig.
Men gick jag ut och tände eld på min bästa väns nya BMW? eller vadaliserade mina systerbarns skolor? Nej, jag tog mig i kragen och tillslut fick jag ströjobb här och där.
"Är man positiv som fan, så går allting bra" som Uggla och min bästa vän alltid brukar säga.
Med den inställningen tänder man inte eld på saker.
Därför tror jag tyvärr inte detta har någonting att göra med den pågående politiken. Jag tror inte heller det har någonting att göra med den döde mannen. För jag vet hur många gånger jag själv övervägt att gå ut och hugga av lemmar på dömda våldtäcksmän. Men det har jag inte gjort.
Jag tror heller inte att polisen gör fel heller.
Nu måste jag tyvärr låta som en gammal tant, men jag tror det handlar om mediernas inflytande på världen.
I flera år har det pågått krig i flera närliggande länder, från dessa länder kommer mycket människor till oss om hjälp och någonstans att leva säkert. Dessa människor har genomgått otroliga trauman och mår antagligen inte speciellt bra. Vi behöver hjälpa dessa att komma in i samhället, lära sig svenska, lära sig lagar och regler. För försök växa upp i en miljö av krig och föstörelse och sen komma till ett land man inte förstår och ändå hamna med människor som varit i samma situation. Det är klart att allt blir fel.
Sen går program som "cops" med den amerikanska polisstyrkan i fokus. Våra poliser är inte som deras, vi som växt upp här vet det. Men dom som endast matas med hämska tvbilder från deras krigsdrabbade länder och de amerikanska programmen får nog en ganska skev verklighetsbild.
Jag älskar vår polis, dom är helt otroliga. Jag vet inte hur många gånger jag stått på tunnelbanan, mitt i natten och varit tillräckligt dragen för att inte helt stå på benen men ändå varit orolig pga av gänget killar som sitter och är berusade. Jag har då flyttat närmare polisen och utbytt några artighetsfraser, de har uppfattat min oro och sedan låtit mig stå där och svaja lätt.
En gång var jag så lycklig över att se två väktare att jag gick fram till en av dom kramade om honom och sa
"Ni har säkert hört det här hundra gånger, men ni gör ett jätte bra jobb" Han tittade chokerat på mig och sa
"Nej, det hör vi inte speciellt ofta. Men tack" Jag stod kvar en stund och pratade med dessa två underbara väktare tills alla läskiga människor passerat.
Jag tackar alltid dessa människor (dvs väktare, poliser och ordningsvakter) för deras otroliga jobb. Jag kunde heller inte förstå hur dessa människor kunde fortsätta åka ut till Husby efter den hemska komentaren "här kommer nästa polismord ske"
Sånt ska man inte behöva oroa sig för när man går till jobbet. Man ska inte känna att ens liv står på spel, och då säger antaligen vissa "ja, men poliser har valt det arbetet".
Fast det har dom ju egentligen inte, i Sverige händer inte speciellt mycket sånna här saker. Det är lugnare än i andra länder och det var det dom skrev upp sig på. Att vara poliser i Sverige.
För sånna här tillfällen borde man skicka ut militären för de är tränade på dessa typer av "inbördeskrig".
Och ja, curlade. Herregud va curlade ungdomarna är idag (där ibland mig själv). Jag fick min arbetsmoral efter mina 9 månader som arbetslös, och mina ytterligare 4 månader. Men där vägrade jag sitta kvar, jag reste utomlands och studerade med hjälp av medel från CSN som vi alla är berättigade. (dvs man behöver inte vara rik för att göra någonting med sitt liv)
Så har ni svårt att få jobb? Skriv upp er på några kurser på Universitetet/högskolan och vips där försvann utanförskapet och jobben kommer lättare när man visar att man vägrar sitta still och hoppas på att någon gör allting åt en.
Nu sitter jag här, som konsult, med en usel lön och vet inte om jag kommer behöva gå i morgon. MEN jag kan betala räkningarna, jag har förtillfället en underbar chef vid min sida och om jag blir arbetslös i morgon så vet jag iallafall vad jag inte tänker göra.
Bränna bilar och förstöra landets ekonomi ändå mer pga vandalism. Som istället kunde gått åt att finansiera folk som försöker.
Johanna 2013-05-22
torsdag 16 maj 2013
Feminism eller inte feminism, ?
Jag har nu suttit här och följt den långa disskutionen om könsroller.
Det är intressant, skrämmande och underbart på många sätt.
Jag kände att det är dags att jag tycker till om det här,
Och då tänker ni såklart "jaha, som alla andra". Ja, kanske. Men jag ska försöka ge er ett större perspektiv.
Ett helt absurt argument jag läste på internet var
"Jag förstår inte varför kvinnor alltid får "rätt" när dom anmäler, tänk på alla dom stackarna som sitter inne för att en kvinna ljuger? Vill du verkligen att din son ska sitta i fängelse för någonting han inte gjort?"
/Johanna Hallin
2013-05-16
Det är intressant, skrämmande och underbart på många sätt.
Jag kände att det är dags att jag tycker till om det här,
Och då tänker ni såklart "jaha, som alla andra". Ja, kanske. Men jag ska försöka ge er ett större perspektiv.
Jag är uppväxt med en mamma, en pappa och två stycken systrar. Min pappa är en aktoritär stolt man och när man träffar honom för första gången vet man direkt var han står. Men han har en svaghet och det är sina döttrar. Han gör allt för oss och han visar detta.
Mina föräldrar skiljde sig när jag var 14 och jag valde att under ett par år bo med honom. Han lärde mig mycket om hur män fungerar, inte bara genom att vara den man han är utan också genom att ge mig "varningar" om man kallar det så. Och det var inte de här vanliga varningarna som "gå inte hem med en okänd man" snarare "Gör vad du vill, med vem du vill. Så länge det är DU som väljer vad du vill".
Han fick mig att umgås mycket med pojkar i min egen ålder.
Några år senare träffade jag den andra mannen i mitt liv.
Min absolut bästa vän och vi har haft en väldigt intressant resa som under alla dessa år präglats av "är ni tillsammans eller?" "så det är din pojkvän?" etc.
Vi umgås i stort sätt 24h om dygnet, vi gör allt ihop och jag älskar honom överallt annat på den här jorden. Ingen skulle reagera om jag var lika mycket med någon av mina andra vänner, ifall dom var kvinnor dvs.
Även denna man har lärt mig mycket om män, för han är en typisk kille. Han behandlar mig många gånger som vilken killkompis som helst. Men han är förstående för mina "kvinnliga" sidor. Som PMS och allmänna humör svägningar. Och jag tror att de flesta män är på precis samma sätt som min pappa och min bästa vän.
Ingen av dom är rädda för kvinnor, får gåshud när jag utrycker mina femenistiska sidor eller drar upp hetsiga konversationer om våldtäkter, sexuella trakkaserier etc eller anser att jag är sämre på något sätt.
De män jag har haft mitt liv har aldrig svarar ja på någon av följande frågor;
Ska kvinnor ha längre lön?
Får kvinnor som går lätt klätt skylla sig själva?
Skulle du bli kränkt av att ha en kvinnlig chef?
och framförallt,
Är det jobbigt att jag är mer påläst än dig?
Mina föräldrar skiljde sig när jag var 14 och jag valde att under ett par år bo med honom. Han lärde mig mycket om hur män fungerar, inte bara genom att vara den man han är utan också genom att ge mig "varningar" om man kallar det så. Och det var inte de här vanliga varningarna som "gå inte hem med en okänd man" snarare "Gör vad du vill, med vem du vill. Så länge det är DU som väljer vad du vill".
Han fick mig att umgås mycket med pojkar i min egen ålder.
Några år senare träffade jag den andra mannen i mitt liv.
Min absolut bästa vän och vi har haft en väldigt intressant resa som under alla dessa år präglats av "är ni tillsammans eller?" "så det är din pojkvän?" etc.
Vi umgås i stort sätt 24h om dygnet, vi gör allt ihop och jag älskar honom överallt annat på den här jorden. Ingen skulle reagera om jag var lika mycket med någon av mina andra vänner, ifall dom var kvinnor dvs.
Även denna man har lärt mig mycket om män, för han är en typisk kille. Han behandlar mig många gånger som vilken killkompis som helst. Men han är förstående för mina "kvinnliga" sidor. Som PMS och allmänna humör svägningar. Och jag tror att de flesta män är på precis samma sätt som min pappa och min bästa vän.
Ingen av dom är rädda för kvinnor, får gåshud när jag utrycker mina femenistiska sidor eller drar upp hetsiga konversationer om våldtäkter, sexuella trakkaserier etc eller anser att jag är sämre på något sätt.
De män jag har haft mitt liv har aldrig svarar ja på någon av följande frågor;
Ska kvinnor ha längre lön?
Får kvinnor som går lätt klätt skylla sig själva?
Skulle du bli kränkt av att ha en kvinnlig chef?
och framförallt,
Är det jobbigt att jag är mer påläst än dig?
Varför skriver jag då om männen i mitt liv och inte om kvinnorna?
För att visa att män har lika stor del i mitt liv som kvinnor, männen i mitt liv är precis lika mycket värda som kvinnorna och det här handlar om varje idivids rättighet inte könen.
Men det är som sagt inte bara män som dominerar min omgivning. Min syster är en sådan jag tycker om att kalla "riktig" feminism och nej, hon är inte lesbisk, hon rakar benen och älskar mode. Men hennes åsikter kan uppfattas som ganska extrema i vissa fall. Jag älskar såklart henne och mycket hon säger är verkligen vettigt men hennes bild av män har aldrig varit lika bra som min. Hon hade aldrig samma kontakt med vår pappa som jag och sen är det säkert en hel del annat som gjort att hon stöps i sin form.
Hon sa en sak jag funderat över mycket och länge
"män kan aldrig riktigt förstå våra åsikter och hur det är att leva som kvinna"
först tänkte jag att "jo men min bästa vän förstår ju allt jag säger"
Men jag har insett att det är delvis sant, han försöker det är skillnaden. Han vill förstå och han lyssnar på grund av detta.
Kanske är detta för min historia inte varit den vackraste eller för att han älskar mig. Men det är inte det som är poängen varför, det är varför gör inte alla?
Är det för att dom inte växt upp med en stark kvinna och systrar?
Eller en pappa som visar kärlek?
För att visa att män har lika stor del i mitt liv som kvinnor, männen i mitt liv är precis lika mycket värda som kvinnorna och det här handlar om varje idivids rättighet inte könen.
Men det är som sagt inte bara män som dominerar min omgivning. Min syster är en sådan jag tycker om att kalla "riktig" feminism och nej, hon är inte lesbisk, hon rakar benen och älskar mode. Men hennes åsikter kan uppfattas som ganska extrema i vissa fall. Jag älskar såklart henne och mycket hon säger är verkligen vettigt men hennes bild av män har aldrig varit lika bra som min. Hon hade aldrig samma kontakt med vår pappa som jag och sen är det säkert en hel del annat som gjort att hon stöps i sin form.
Hon sa en sak jag funderat över mycket och länge
"män kan aldrig riktigt förstå våra åsikter och hur det är att leva som kvinna"
först tänkte jag att "jo men min bästa vän förstår ju allt jag säger"
Men jag har insett att det är delvis sant, han försöker det är skillnaden. Han vill förstå och han lyssnar på grund av detta.
Kanske är detta för min historia inte varit den vackraste eller för att han älskar mig. Men det är inte det som är poängen varför, det är varför gör inte alla?
Är det för att dom inte växt upp med en stark kvinna och systrar?
Eller en pappa som visar kärlek?
Ett helt absurt argument jag läste på internet var
"Jag förstår inte varför kvinnor alltid får "rätt" när dom anmäler, tänk på alla dom stackarna som sitter inne för att en kvinna ljuger? Vill du verkligen att din son ska sitta i fängelse för någonting han inte gjort?"
På den kommentaren säger jag bara : Du kan inte vara allvarlig? Så många kvinnor som blivit våldtagna som går runt och aldrig någonsin anmäler för risken att behöva uppfattas just så. Som en lögnare. Att få höra "hon var med på det" "hon ville gärna ha en flaska uppkörd i röven" etc. etc.
Allvarligt, jag har ingenting emot att folk tänder på olika saker, så länge man inte skadar någon. Visst vissa tänder ju på BDSM etc, och ja det är upp till dom. Men hur kan man ens försöka ha BDSM sex med någon man plockar upp på krogen, som är skitfull. Seriöst, borde inte lekar grundas på tillit och förtoende, det är iallafall det människor i min omgivning som gillar den typen av sex säger. De skulle aldrig gå ut på krogen och ragga upp någon till en sån lek.
Och nej, sex är ingenting skamligt.
Alla har det och det är lika naturligt som att andas.
Men det är väl en självklarhet att båda parterna är med på det? Jag kan helt enkelt inte förstå hur någon kan tänka på ett annat sätt. Och om du inte vill bli anklagad för våldtäkt/sexuellt utnyttjande, sluta krog ragga.
För jag tycker ingen ska behöva gå igenom livet med skammen och ångesten som en våldtäkt eller ett utnyttjande ger.
Det förstörde mitt liv.
Allvarligt, jag har ingenting emot att folk tänder på olika saker, så länge man inte skadar någon. Visst vissa tänder ju på BDSM etc, och ja det är upp till dom. Men hur kan man ens försöka ha BDSM sex med någon man plockar upp på krogen, som är skitfull. Seriöst, borde inte lekar grundas på tillit och förtoende, det är iallafall det människor i min omgivning som gillar den typen av sex säger. De skulle aldrig gå ut på krogen och ragga upp någon till en sån lek.
Och nej, sex är ingenting skamligt.
Alla har det och det är lika naturligt som att andas.
Men det är väl en självklarhet att båda parterna är med på det? Jag kan helt enkelt inte förstå hur någon kan tänka på ett annat sätt. Och om du inte vill bli anklagad för våldtäkt/sexuellt utnyttjande, sluta krog ragga.
För jag tycker ingen ska behöva gå igenom livet med skammen och ångesten som en våldtäkt eller ett utnyttjande ger.
Det förstörde mitt liv.
Och för er som verkligen tror att det är så många som sitter inne på falska grunder, se över de svenska rättssystemet och säg det igen.
Fler våldtäksmän, pedofiler, mördare och psykiskt störda människor går fria pågrund av "bristande" bevisning. Och detta gäller allt.
Även misshandel av såväl kvinnor som män.
Och den här saken med att män inte får upprättelse om de anmäler en våldtäkt är inte heller sant.
Alltså, nej många män anmäler inte våldtäkter som kvinnor gjort, men försök övervinn eran machostil och gör det. För det är precis lika fönedrande.
I förra året gick en äldre man runt och våldtog deckade män i Stockholm. Denna man fick man fast ganska fort. Så det är en hel del män som våldtar män.
Hur som helst, det är inte okej.
Sen till det här om könsroller.
Problemet med reklamen som dikuteras just nu (samma unisex skjorta visas på en helt naken kvinna men mannen är fullt påklädd) är att kvinnan som vanligt visas vara under mannen.
Och detta är en fruktansvärt gammal värdering.
Vi lever på 2000-talet och fortfarande lever detta uråldriga tankesätt kvar.
Och kom inte med argumentet "men hon vill ju" för där har vi problemet.
Det efterfrågas just på grund av att kvinnan från tidig ålder lär sig att allt vi kan göra är att leva under en man. Därför handlar hela våra liv om att hitta den perfekta mannen som kan ge oss den status vi vill ha för att leva lyckliga. Ingenting annat kommer på fråga, ingenting om att man kan vara lika lycklig med en kvinna eller att kvinnor kan hitta sin egen status i samhället.
För tycker inte ni det? kvinnor och män?
Fler våldtäksmän, pedofiler, mördare och psykiskt störda människor går fria pågrund av "bristande" bevisning. Och detta gäller allt.
Även misshandel av såväl kvinnor som män.
Och den här saken med att män inte får upprättelse om de anmäler en våldtäkt är inte heller sant.
Alltså, nej många män anmäler inte våldtäkter som kvinnor gjort, men försök övervinn eran machostil och gör det. För det är precis lika fönedrande.
I förra året gick en äldre man runt och våldtog deckade män i Stockholm. Denna man fick man fast ganska fort. Så det är en hel del män som våldtar män.
Hur som helst, det är inte okej.
Sen till det här om könsroller.
Problemet med reklamen som dikuteras just nu (samma unisex skjorta visas på en helt naken kvinna men mannen är fullt påklädd) är att kvinnan som vanligt visas vara under mannen.
Och detta är en fruktansvärt gammal värdering.
Vi lever på 2000-talet och fortfarande lever detta uråldriga tankesätt kvar.
Och kom inte med argumentet "men hon vill ju" för där har vi problemet.
Det efterfrågas just på grund av att kvinnan från tidig ålder lär sig att allt vi kan göra är att leva under en man. Därför handlar hela våra liv om att hitta den perfekta mannen som kan ge oss den status vi vill ha för att leva lyckliga. Ingenting annat kommer på fråga, ingenting om att man kan vara lika lycklig med en kvinna eller att kvinnor kan hitta sin egen status i samhället.
För tycker inte ni det? kvinnor och män?
Och jag vet, vi kvinnor helt ärligt älskar att trycka ned varandra. och den enda förklaringen jag kan komma på till detta är avundsjuka, någon med potetial att lyckas i karriären eller hitta den perfekta mannen måste förgöras. Även detta är helt sjukt.
Jag pratar med precis lika mycket kvinnor som män när jag går ut. Jag skulle aldrig få för mig att försöka bli bättre än min (förövrigt underbara) kvinnliga chef. Jag skulle inte vilja ha min bästa tjejkompis pojkvän eller någon på krogen som är gift.
Nu låter jag som en perfekt människa, och det är jag inte. Men jag delar blod med den mäktigaste kvinnan jag någonsin träffat.
Hon har det "perfekta" livet. En underbar man, sitt drömjobb och är såväl smart som vacker. Hennes enda problem osäkerhet. Utan denna som samhället gett henne eller om ni såväl vill de kön mina föräldrar "gav" henne skulle alla veta vem hon var.
Jag pratar med precis lika mycket kvinnor som män när jag går ut. Jag skulle aldrig få för mig att försöka bli bättre än min (förövrigt underbara) kvinnliga chef. Jag skulle inte vilja ha min bästa tjejkompis pojkvän eller någon på krogen som är gift.
Nu låter jag som en perfekt människa, och det är jag inte. Men jag delar blod med den mäktigaste kvinnan jag någonsin träffat.
Hon har det "perfekta" livet. En underbar man, sitt drömjobb och är såväl smart som vacker. Hennes enda problem osäkerhet. Utan denna som samhället gett henne eller om ni såväl vill de kön mina föräldrar "gav" henne skulle alla veta vem hon var.
Jag försöker nog helt enkelt komma fram till att denna hets om feminism inte handlar om att kvinnor ska ta över världen. För vi behöver män. Vad är bättre när man ligger med brutal mensverk än en man som tippar på tårna runt en för han inte vet vilket smärta man går igenom?
Jag försöker komma fram till att vi behöver varandra, vi behöver kämpa för varandra. Och eftersom sexuell läggning och rasism alltid uppkommer.
Ja, alla!
Kön, läggning, färg etc etc.
Och en kort notis.
När jag var 13 förlorade jag min oskuld pga en våldtäkt. 4 år senare blev jag sexuellt utnyttjad. Jag har otroligt mycket bagage från detta. Som svårigheter att lita på människor etc.
Det förstörde hela min barndom och mitt liv präglades av ständiga självmordsförsök, ätstörningar och skev bild av såväl verklighet som mig själv.
Jag har aldrig anmält. Min familj fick reda på detta för bara några år sedan.
Men jag har läkt tillräckligt för att orka med ett normalt liv och vara "normal". Men jag kommer alltid bära det med mig.
Jag är inte redo att dela med mig av hela den historien och allt det innebärt pga av att jag bär skammen med mig vart jag än går, men det ger mig också drivkraften att vilja lyckas med livet.
De jag träffar idag beskriver mig som en otrolig och stark människa men de vet inte riktigt varför. Jag vill inte döda deras bild av den människan jag är idag.
För jag är inte samma person jag var då.
Jag skriver endast detta för att radera den dåliga klanken med ordet feminister, för trots allt är det vad jag kallar mig.
Anledningen till varför det heter feminism är för att vi lever i ett patriakat och ingen kommit på ett namn för jämställdhet som fungerar på ett effektivt sätt. För tydligen drar detta feminina ord upp massor med blandade känslor.
Och för att jag inte vill att mina systerbarn och barn ska leva i den här skeva verkligheten.
Jag försöker komma fram till att vi behöver varandra, vi behöver kämpa för varandra. Och eftersom sexuell läggning och rasism alltid uppkommer.
Ja, alla!
Kön, läggning, färg etc etc.
Och en kort notis.
När jag var 13 förlorade jag min oskuld pga en våldtäkt. 4 år senare blev jag sexuellt utnyttjad. Jag har otroligt mycket bagage från detta. Som svårigheter att lita på människor etc.
Det förstörde hela min barndom och mitt liv präglades av ständiga självmordsförsök, ätstörningar och skev bild av såväl verklighet som mig själv.
Jag har aldrig anmält. Min familj fick reda på detta för bara några år sedan.
Men jag har läkt tillräckligt för att orka med ett normalt liv och vara "normal". Men jag kommer alltid bära det med mig.
Jag är inte redo att dela med mig av hela den historien och allt det innebärt pga av att jag bär skammen med mig vart jag än går, men det ger mig också drivkraften att vilja lyckas med livet.
De jag träffar idag beskriver mig som en otrolig och stark människa men de vet inte riktigt varför. Jag vill inte döda deras bild av den människan jag är idag.
För jag är inte samma person jag var då.
Jag skriver endast detta för att radera den dåliga klanken med ordet feminister, för trots allt är det vad jag kallar mig.
Anledningen till varför det heter feminism är för att vi lever i ett patriakat och ingen kommit på ett namn för jämställdhet som fungerar på ett effektivt sätt. För tydligen drar detta feminina ord upp massor med blandade känslor.
Och för att jag inte vill att mina systerbarn och barn ska leva i den här skeva verkligheten.
/Johanna Hallin
2013-05-16
onsdag 15 maj 2013
Spring is here
Just had a photoshoot with me myself and I.
Which in other words means,
Model : Me
Photographer: Me
Which in other words means,
Model : Me
Photographer: Me
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)