Idag på pendeltåget fick jag plötsligt ett ryck och satte igång Goo goo dolls senaste album "Something for the rest of us".
Telefonen är på repeat (som vanligt) och låten "sweetest lie" hörs i hörlurarna.
Jag har alltid tyckt om den låten, den verkar gå i dur, men texten är moll.
Men är den verkligen det?
För den handlar generellt om att han lever i en vacker lögn. Ett liv som han verkar lycklig över fast han vet att det är falskt.
Så varför vill man egentligen veta sanningen om det finns risk att den förstör hela ens värld?
Hade det inte varit bättre om jag inte läst det där sms'et speciellt när jag redan bestämt mig för att avsluta den relationen? För trots att jag fick reda på otroheten fick jag nu ännu en törn i mitt självförtroende.
Jag har alltid tyckt att tala sanning är det absolut viktigaste av allt i världen, och jag tycker samma sak nu när det kommer till mina närmsta. Men de som är lite längre bort? eller de man ändå tänkt lämna?
Måste man verkligen ha sanningen?
Jag är inte helt säker längre. Kanske hade jag inte fått kalla kårar av att låna folks mobiler och kanske hade jag inte avskytt facebook så mycket om jag aldrig fått reda på att mitt ex var otrogen mot mig.
Jag tror inte jag vill veta varför min bästa vän nu också har försvunnit, jag vet att hon lever men jag vet inte vem hon är längre. För vi hörs aldrig och någonting måste väl ha brusit för att man plötsligt slutar höra av sig? Men jag vill nog inte veta, jag vill minnas henne som min bästa vän för sanningen skulle nog bara ta en del av mig med sig.
Många gånger känns som om vänner/kärlekar bara berättar dessa saker för att kunna köra en kniv i ryggen på en, för det gör ont att få hela sin verklighetsbild uppskruvad att ett litet ord.
Så måste man verkligen alltid berätta allt?
Johanna
2013-05-24
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar