torsdag 16 maj 2013

Feminism eller inte feminism, ?

Jag har nu suttit här och följt den långa disskutionen om könsroller.
Det är intressant, skrämmande och underbart på många sätt.
Jag kände att det är dags att jag tycker till om det här,
Och då tänker ni såklart "jaha, som alla andra". Ja, kanske. Men jag ska försöka ge er ett större perspektiv.

Jag är uppväxt med en mamma, en pappa och två stycken systrar. Min pappa är en aktoritär stolt man och när man träffar honom för första gången vet man direkt var han står. Men han har en svaghet och det är sina döttrar. Han gör allt för oss och han visar detta.
Mina föräldrar skiljde sig när jag var 14 och jag valde att under ett par år bo med honom. Han lärde mig mycket om hur män fungerar, inte bara genom att vara den man han är utan också genom att ge mig "varningar" om man kallar det så. Och det var inte de här vanliga varningarna som "gå inte hem med en okänd man" snarare "Gör vad du vill, med vem du vill. Så länge det är DU som väljer vad du vill".
Han fick mig att umgås mycket med pojkar i min egen ålder.
Några år senare träffade jag den andra mannen i mitt liv.
Min absolut bästa vän och vi har haft en väldigt intressant resa som under alla dessa år präglats av "är ni tillsammans eller?" "så det är din pojkvän?" etc.
Vi umgås i stort sätt 24h om dygnet, vi gör allt ihop och jag älskar honom överallt annat på den här jorden. Ingen skulle reagera om jag var lika mycket med någon av mina andra vänner, ifall dom var kvinnor dvs.
Även denna man har lärt mig mycket om män, för han är en typisk kille. Han behandlar mig många gånger som vilken killkompis som helst. Men han är förstående för mina "kvinnliga" sidor. Som PMS och allmänna humör svägningar. Och jag tror att de flesta män är på precis samma sätt som min pappa och min bästa vän.
Ingen av dom är rädda för kvinnor, får gåshud när jag utrycker mina femenistiska sidor eller drar upp hetsiga konversationer om våldtäkter, sexuella trakkaserier etc eller anser att jag är sämre på något sätt.
De män jag har haft mitt liv har aldrig svarar ja på någon av följande frågor;
Ska kvinnor ha längre lön?
Får kvinnor som går lätt klätt skylla sig själva?
Skulle du bli kränkt av att ha en kvinnlig chef?
och framförallt,
Är det jobbigt att jag är mer påläst än dig?

Varför skriver jag då om männen i mitt liv och inte om kvinnorna?
För att visa att män har lika stor del i mitt liv som kvinnor, männen i mitt liv är precis lika mycket värda som kvinnorna och det här handlar om varje idivids rättighet inte könen.

Men det är som sagt inte bara män som dominerar min omgivning. Min syster är en sådan jag tycker om att kalla "riktig" feminism och nej, hon är inte lesbisk, hon rakar benen och älskar mode. Men hennes åsikter kan uppfattas som ganska extrema i vissa fall. Jag älskar såklart henne och mycket hon säger är verkligen vettigt men hennes bild av män har aldrig varit lika bra som min. Hon hade aldrig samma kontakt med vår pappa som jag och sen är det säkert en hel del annat som gjort att hon stöps i sin form.
Hon sa en sak jag funderat över mycket och länge
"män kan aldrig riktigt förstå våra åsikter och hur det är att leva som kvinna"
först tänkte jag att "jo men min bästa vän förstår ju allt jag säger"
Men jag har insett att det är delvis sant, han försöker det är skillnaden. Han vill förstå och han lyssnar på grund av detta.
Kanske är detta för min historia inte varit den vackraste eller för att han älskar mig. Men det är inte det som är poängen varför, det är varför gör inte alla?
Är det för att dom inte växt upp med en stark kvinna och systrar?
Eller en pappa som visar kärlek?

Ett helt absurt argument jag läste på internet var
"Jag förstår inte varför kvinnor alltid får "rätt" när dom anmäler, tänk på alla dom stackarna som sitter inne för att en kvinna ljuger? Vill du verkligen att din son ska sitta i fängelse för någonting han inte gjort?"
På den kommentaren säger jag bara : Du kan inte vara allvarlig? Så många kvinnor som blivit våldtagna som går runt och aldrig någonsin anmäler för risken att behöva uppfattas just så. Som en lögnare. Att få höra "hon var med på det" "hon ville gärna ha en flaska uppkörd i röven" etc. etc.
Allvarligt, jag har ingenting emot att folk tänder på olika saker, så länge man inte skadar någon. Visst vissa tänder ju på BDSM etc, och ja det är upp till dom. Men hur kan man ens försöka ha BDSM sex med någon man plockar upp på krogen, som är skitfull. Seriöst, borde inte lekar grundas på tillit och förtoende, det är iallafall det människor i min omgivning som gillar den typen av sex säger. De skulle aldrig gå ut på krogen och ragga upp någon till en sån lek.
Och nej, sex är ingenting skamligt.
Alla har det och det är lika naturligt som att andas.
Men det är väl en självklarhet att båda parterna är med på det? Jag kan helt enkelt inte förstå hur någon kan tänka på ett annat sätt. Och om du inte vill bli anklagad för våldtäkt/sexuellt utnyttjande, sluta krog ragga.
För jag tycker ingen ska behöva gå igenom livet med skammen och ångesten som en våldtäkt eller ett utnyttjande ger.
Det förstörde mitt liv.

Och för er som verkligen tror att det är så många som sitter inne på falska grunder, se över de svenska rättssystemet och säg det igen.
Fler våldtäksmän, pedofiler, mördare och psykiskt störda människor går fria pågrund av "bristande" bevisning. Och detta gäller allt.
Även misshandel av såväl kvinnor som män.

Och den här saken med att män inte får upprättelse om de anmäler en våldtäkt är inte heller sant.
Alltså, nej många män anmäler inte våldtäkter som kvinnor gjort, men försök övervinn eran machostil och gör det. För det är precis lika fönedrande.
I förra året gick en äldre man runt och våldtog deckade män i Stockholm. Denna man fick man fast ganska fort. Så det är en hel del män som våldtar män.
Hur som helst, det är inte okej.

Sen till det här om könsroller.
Problemet med reklamen som dikuteras just nu (samma unisex skjorta visas på en helt naken kvinna men mannen är fullt påklädd) är att kvinnan som vanligt visas vara under mannen.
Och detta är en fruktansvärt gammal värdering.
Vi lever på 2000-talet och fortfarande lever detta uråldriga tankesätt kvar.
Och kom inte med argumentet "men hon vill ju" för där har vi problemet.
Det efterfrågas just på grund av att kvinnan från tidig ålder lär sig att allt vi kan göra är att leva under en man. Därför handlar hela våra liv om att hitta den perfekta mannen som kan ge oss den status vi vill ha för att leva lyckliga. Ingenting annat kommer på fråga, ingenting om att man kan vara lika lycklig med en kvinna eller att kvinnor kan hitta sin egen status i samhället.
För tycker inte ni det? kvinnor och män?
Och jag vet, vi kvinnor helt ärligt älskar att trycka ned varandra. och den enda förklaringen jag kan komma på till detta är avundsjuka, någon med potetial att lyckas i karriären eller hitta den perfekta mannen måste förgöras. Även detta är helt sjukt.
Jag pratar med precis lika mycket kvinnor som män när jag går ut. Jag skulle aldrig få för mig att försöka bli bättre än min (förövrigt underbara) kvinnliga chef. Jag skulle inte vilja ha min bästa tjejkompis pojkvän eller någon på krogen som är gift.
Nu låter jag som en perfekt människa, och det är jag inte. Men jag delar blod med den mäktigaste kvinnan jag någonsin träffat.
Hon har det "perfekta" livet. En underbar man, sitt drömjobb och är såväl smart som vacker. Hennes enda problem osäkerhet. Utan denna som samhället gett henne eller om ni såväl vill de kön mina föräldrar "gav" henne skulle alla veta vem hon var. 


Jag försöker nog helt enkelt komma fram till att denna hets om feminism inte handlar om att kvinnor ska ta över världen. För vi behöver män. Vad är bättre när man ligger med brutal mensverk än en man som tippar på tårna runt en för han inte vet vilket smärta man går igenom?
Jag försöker komma fram till att vi behöver varandra, vi behöver kämpa för varandra. Och eftersom sexuell läggning och rasism alltid uppkommer.
Ja, alla!
Kön, läggning, färg etc etc.


Och en kort notis.
När jag var 13 förlorade jag min oskuld pga en våldtäkt. 4 år senare blev jag sexuellt utnyttjad. Jag har otroligt mycket bagage från detta. Som svårigheter att lita på människor etc.
Det förstörde hela min barndom och mitt liv präglades av ständiga självmordsförsök, ätstörningar och skev bild av såväl verklighet som mig själv.
Jag har aldrig anmält. Min familj fick reda på detta för bara några år sedan.
Men jag har läkt tillräckligt för att orka med ett normalt liv och vara "normal". Men jag kommer alltid bära det med mig.
Jag är inte redo att dela med mig av hela den historien och allt det innebärt pga av att jag bär skammen  med mig vart jag än går, men det ger mig också drivkraften att vilja lyckas med livet.
De jag träffar idag beskriver mig som en otrolig och stark människa men de vet inte riktigt varför. Jag vill inte döda deras bild av den människan jag är idag.
För jag är inte samma person jag var då. 



Jag skriver endast detta för att radera den dåliga klanken med ordet feminister, för trots allt är det vad jag kallar mig.
Anledningen till varför det heter feminism är för att vi lever i ett patriakat och ingen kommit på ett namn för jämställdhet som fungerar på ett effektivt sätt. För tydligen drar detta feminina ord upp massor med blandade känslor.
Och för att jag inte vill att mina systerbarn och barn ska leva i den här skeva verkligheten.
 

/Johanna Hallin
2013-05-16


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar